Obesitas är en kronisk sjukdom som innebär att mängden kroppsfett påverkar hälsan negativt. Tillståndet har biologiska orsaker och kräver ofta långsiktig behandling. Här förklarar vi vad diagnosen innebär, vad som skiljer den från övervikt, och varför det aldrig handlar om bristande vilja.
Obesitas är ett tillstånd där mängden kroppsfett blivit så stor att den påverkar kroppens funktioner och ökar risken för sjukdom. Det handlar inte om utseende, inte om vikt i sig, och inte om hur du lever. Det handlar om vad fettvävnaden gör med kroppen inifrån.
Gränsen sätts vid BMI 30. BMI räknas ut som kroppsvikten i kilo delat med längden i meter i kvadrat. Siffran är ett grovt mått och säger inget om var fettet sitter eller hur kroppen mår i övrigt, men den fungerar som utgångspunkt i vården. Vill du veta var du ligger kan du räkna ut ditt BMI.
Ordet obesitas har ersatt det äldre ordet fetma i sjukvården. Skälet är inte att göra det finare. Skälet är att tydliggöra att det handlar om ett medicinskt tillstånd, inte om en egenskap.
I vardagsspråk används övervikt och obesitas ofta om vartannat. I vården betyder de olika saker. Övervikt räknas som en riskfaktor som följs upp, medan obesitas är en egen diagnos med rätt till utredning och behandling. Gränsen går vid BMI 30, men det är kroppens påverkan som avgör vad du behöver.
Övervikt motsvarar ett BMI mellan 25 och 29,9. Det innebär en måttligt ökad risk för vissa sjukdomar, särskilt om fettet sitter runt buken. Obesitas motsvarar ett BMI på 30 eller högre och delas in i tre klasser, där risken ökar med varje steg.
Skillnaden handlar inte om att dra en gräns vid en viss siffra. Den markerar att obesitas är ett tillstånd som behöver behandlas, inte enbart bevakas. Det är det som gör att vården erbjuder andra insatser vid obesitas än vid övervikt.
BMI-kalkylatorn visar vilken klass ditt BMI motsvarar och vad den innebär.
Obesitas klassificeras som en kronisk sjukdom av Världshälsoorganisationen (WHO), av World Obesity Federation sedan 2017, och av EU sedan 2021. I Sverige har Socialstyrelsen publicerat nationella riktlinjer för vård vid obesitas, vilket i praktiken innebär att tillståndet erkänns som en sjukdom med rätt till utredning och behandling inom sjukvården.
Att kalla något en sjukdom är ett sätt att säga att tillståndet har biologiska mekanismer, att det inte försvinner av sig självt, och att det finns behandlingar som fungerar. Precis som vid högt blodtryck eller diabetes typ 2 innebär det att vården har ett ansvar att erbjuda hjälp. På Blodtrycksdoktorn behandlar vi obesitas som den kroniska sjukdom den är, med utredning, uppföljning och behandling över tid.
För den som lever med obesitas kan det vara en viktig insikt. Många har under lång tid fått höra att de borde skärpa sig. Att tillståndet erkänns som en sjukdom förändrar inte vad kroppen gör, men det förändrar vad du har rätt att förvänta dig av vården.
I januari 2025 publicerade en internationell kommission i The Lancet en uppdelning som förändrar synen på obesitas. Den skiljer mellan två stadier: klinisk och preklinisk obesitas. Skillnaden ligger inte i vikten, utan i om fettvävnaden redan påverkar kroppens organ och funktioner eller inte.
Preklinisk obesitas innebär att personens BMI överstiger gränsen, men att kroppen ännu inte visar tecken på organpåverkan eller funktionsnedsättning. Blodsocker, blodtryck och ledbesvär ligger inom normala gränser. Personen har obesitas mätt med BMI, men kroppen fungerar fortfarande som den ska.
Klinisk obesitas innebär att fettvävnaden redan påverkar kroppens organ eller funktioner. Det kan vara förhöjt blodsocker, högt blodtryck, sömnapne, nedsatt rörlighet eller något annat som kan mätas eller bedömas kliniskt.
Uppdelningen är viktig av ett enda skäl: två personer med exakt samma BMI kan behöva helt olika saker. En person med preklinisk obesitas behöver kanske en kombination av insatser som bromsar den metabola försämringen innan den hinner ge symtom, medan en person med klinisk obesitas kan behöva en mer intensiv multikomponent behandling av en sjukdom som redan påverkar organen. Enbart BMI avgör inte det. Vad som faktiskt händer i kroppen avgör det.
Den här distinktionen är relativt ny och har ännu inte införts i svensk klinisk praxis, men den ligger till grund för hur framtidens obesitasvård sannolikt kommer att utformas.
Obesitas beror på en kombination av biologiska, hormonella och miljömässiga faktorer. Beteende spelar en roll, men nästan alltid som konsekvens av de andra faktorerna, inte som förklaring i sig. Nedan går vi igenom faktorerna en i taget, från ärftlighet och hormoner till sömn, stress, miljö och läkemedel.
Forskning på tvillingar visar att 40 till 70 procent av variationen i kroppsvikt kan förklaras av ärftliga faktorer. Hundratals gener påverkar hunger, mättnad, fettlagring och ämnesomsättning. Det innebär inte att generna bestämmer allt, men de avgör hur starkt kroppen försvarar sin vikt och hur den svarar på försök att ändra den.
Tillgängligheten till energität och ultraprocessad mat har ökat kraftigt under de senaste decennierna. Portionsstorlekarna har vuxit. Arbetslivet har blivit mer stillasittande. Ingen av dessa faktorer orsakar obesitas ensam, men tillsammans skapar de en miljö där de biologiska mekanismerna lättare leder till viktuppgång.
Kroppen har ett inbyggt system som reglerar hunger och mättnad med hjälp av hormoner. Leptin, som produceras av fettcellerna, signalerar mättnad till hjärnan. Ghrelin, som utsöndras i magsäcken, signalerar hunger. Vid viktnedgång sjunker leptinnivåerna och ghrelinnivåerna stiger. Kroppen tolkar viktminskningen som ett hot och ökar hungerkänslorna för att återställa vikten till den nivå den är van vid.
Flera hormonella tillstånd kan göra det svårare att hålla vikten. Hypotyreos, det vill säga underfunktion i sköldkörteln, sänker ämnesomsättningen. PCOS, polycystiskt ovariesyndrom, innebär insulinresistens som gör att kroppen lättare lagrar fett. Klimakteriet leder till att östrogennivåerna sjunker och att fettfördelningen ändras, med mer fett runt buken.
Sover du för lite stiger ghrelinnivåerna och leptinnivåerna sjunker. Kronisk stress höjer kortisolnivåerna, vilket stimulerar fettlagring, särskilt runt buken. Båda påverkar dessutom impulskontroll och vad du väljer att äta.
Vad du äter och hur mycket du rör dig spelar förstås en stor roll. Men ätbeteendet och rörelsevanorna formas av allt det ovanstående: av generna, av hormonerna, av sömnen, av stressen, av vad som finns att äta och av hur vardagen ser ut. Att förklara obesitas med beteende ensamt är som att förklara högt blodtryck med att blodet trycker för hårt. Det är en beskrivning, inte en förklaring.
Flera vanliga läkemedelsgrupper kan ge viktuppgång som biverkning. Vissa antidepressiva, antipsykotika, antiepileptika, kortison och insulin kan leda till en ökning på 5 till 15 kilo under det första behandlingsåret. Att sluta med sin medicin är sällan lösningen, men att diskutera alternativ med sin läkare kan vara det.
Att gå upp i vikt är en sak. Att inte kunna gå ner igen är en annan, och det är den delen som gör obesitas till ett kroniskt tillstånd snarare än en episod. Kroppen försvarar den vikt den vant sig vid, med hormoner, hunger och en ämnesomsättning som sjunker.
När vikten sjunker svarar kroppen med flera motmekanismer samtidigt. Energiförbrukningen går ner mer än viktnedgången motiverar. Hungerhormonet ghrelin stiger. Mättnadssignalen från leptin försvagas. Och rörelse blir energisnålare, så samma promenad förbrukar färre kalorier.
Det anmärkningsvärda är hur länge det sitter i. Uppföljningar av personer som gått ner mycket i vikt har visat att viloämnesomsättningen kan ligga kvar på en lägre nivå långt efteråt, i vissa fall flera år. Det tolkas som att kroppen uttrycker ett visst motstånd mot viktnedgången, och att det inte är något du lätt kan viljestyra bort. Om du har gått ner i vikt och sedan upplevt att hungern ökat och vikten krupit tillbaka, har du inte misslyckats. Du har reagerat precis som biologin beskriver.
Men det är just därför hälsoarbetet behöver se ut på ett visst sätt:
Det är också därför vi på Blodtrycksdoktorn ser viktbibehållande som en egen del av behandlingen, med samma planering och uppföljning som nedgången. Det är inte något du ska förväntas klara på egen hand efteråt.
Ett tillstånd som kroppen aktivt upprätthåller går inte att åtgärda med en insats under en period.
Övervikt och obesitas ökar risken för en rad allvarliga tillstånd. Men riskerna hör alltid ihop med sin motsats: redan en viktnedgång på 5 till 10 procent av kroppsvikten ger kliniskt betydelsefulla förbättringar på samtliga områden nedan. Det gäller blodtryck, blodsocker, leverfett, sömnapné, leder och fertilitet.
Var fettet sitter betyder dessutom mer än vad vågen visar. Bukfett – fettet runt de inre organen – är metabolt aktivt och förutsäger risk bättre än BMI ensamt. Det är därför nyare riktlinjer rekommenderar att midjemåttet vägs in vid behandlingsbeslut.
Risken att utveckla typ 2-diabetes är flera gånger högre vid obesitas jämfört med normalvikt. Abdominell obesitas – bukfetma i vardagsspråk – leder till insulinresistens, som över tid uttömmer bukspottkörtelns förmåga att producera tillräckligt med insulin. I Diabetes Prevention Program, publicerat i New England Journal of Medicine 2002, halverade en viktnedgång på 5 till 7 procent i praktiken risken att gå från prediabetes till manifest diabetes.
Vid redan etablerad typ 2-diabetes kan tillståndet gå i remission. I DiRECT-studien, publicerad i The Lancet 2018, uppnådde 46 procent av deltagarna diabetesremission efter tolv månader med ett strukturerat viktnedgångsprogram.
Övervikt är en av de vanligaste orsakerna till högt blodtryck hos vuxna. Fett i och runt buken påverkar njurarnas natriumhantering och det sympatiska nervsystemet. Blodtrycket svarar dessutom snabbt på viktnedgång, ofta innan vikten hunnit förändras särskilt mycket. Redan 5 procents viktnedgång förbättrar insulinkänslighet, leverfett och betacellsfunktion (Magkos och medarbetare, Cell Metabolism 2016), och motsvarande har visats för kardiovaskulära riskfaktorer (Wing och medarbetare, Diabetes Care 2011). Sambandet mellan vikt och blodtryck är skälet till att Blodtrycksdoktorn behandlar de två tillsammans.
Obstruktiv sömnapné – andningsuppehåll under sömnen – är betydligt vanligare vid högre BMI, eftersom fett runt halsen försnävar luftvägen. En viktnedgång kan minska antalet andningsuppehåll per timme påtagligt, och hos en del minskar eller försvinner behovet av CPAP.
Fettleversjukdom är vanlig vid obesitas och är oftast helt symtomfri. Tillståndet kan över tid utvecklas till inflammation och fibros. Viktnedgång är den mest effektiva behandlingen, och i tidiga stadier kan förändringarna gå tillbaka.
Varje extra kilo kroppsvikt belastar knäleden med flera kilo vid varje steg. Artros i knän och höfter är därför avsevärt vanligare vid övervikt. Utöver den mekaniska belastningen frisätter fettvävnaden inflammatoriska signalämnen som bidrar till ledbesvär oberoende av belastningen.
Obesitas påverkar hormonbalansen och är kopplad till PCOS, oregelbunden menstruation och nedsatt fertilitet. En viktnedgång kan återställa ägglossning och förbättra möjligheten att bli gravid.
Behandling av obesitas består av flera delar som kombineras efter behov, inte av konkurrerande alternativ att välja mellan. Ordningen mellan delarna är däremot inte godtycklig. Kost, fysisk aktivitet och sömn utgör basen, läkemedel förstärker den vid behov, och kirurgi är förbehållet en mindre grupp.
De tre ligger underst och gäller alla, hela tiden. Ingen annan del av behandlingen ersätter dem, utan de kompletteras och förstärks. Sömnen hör hemma på samma nivå som de två andra, eftersom den påverkar aptitreglering och energibalans direkt, och den utelämnas nästan alltid i råd om vikt. Hos Blodtrycksdoktorn sätts delarna ihop av ett vårdteam.
Läkemedelsbehandling verkar på kroppens egen aptitreglering och gör processen möjlig för många som inte klarar den med livsstilsförändring ensam. Den läggs till ovanpå grunden, inte i stället för den, och förutsätter läkarbedömning och att kriterierna är uppfyllda.
Obesitaskirurgi ger den största viktnedgången men är förbehållen en mindre grupp där särskilda kriterier är uppfyllda, och innebär livslång uppföljning.
Att tillståndet är kroniskt betyder att behandlingen är långsiktig oavsett vilken kombination som väljs. Vad varje väg faktiskt ger, i siffror, står på sidan om vad som fungerar för att gå ner i vikt.
Obesitas är ett av de vanligaste kroniska tillstånden i Sverige. Enligt Folkhälsomyndighetens nationella folkhälsoenkät lever uppskattningsvis 16 procent av den vuxna befolkningen med obesitas, vilket motsvarar ungefär 1,5 miljoner personer. Ytterligare drygt 2 miljoner vuxna har övervikt. Sammantaget lever ungefär hälften av de vuxna i Sverige med övervikt eller obesitas.
Andelen har ökat stadigt sedan 1980-talet. Ökningen syns i alla åldersgrupper och alla delar av landet, men är störst i grupper med lägre utbildning och inkomst.
Trots att tillståndet är så vanligt söker relativt få vård. En del vet inte att behandling finns. Andra har fått uppfattningen att vikt handlar om vilja, och att det inte är något sjukvården kan eller bör hjälpa till med. Socialstyrelsens nationella riktlinjer säger tvärtom: obesitas är ett tillstånd som sjukvården ska utreda och behandla. I praktiken varierar tillgången till obesitasvård beroende på var i landet du bor.
Om du har fått diagnosen obesitas, eller om du misstänker att ditt BMI ligger över 30, kan det vara värt att veta två saker. Det ena handlar om varför vikten beter sig som den gör. Det andra om att det finns behandling att få, och var du kan börja.
Det första: det du upplever har en medicinsk förklaring. Att vikten ökar och stannar kvar beror på mekanismer i kroppen, inte på bristande disciplin.
Det andra: det finns saker att göra. Blodtrycksdoktorn erbjuder överviktsbehandling med läkare och sjuksköterska digitalt, och du kan börja med att räkna ut ditt BMI för att se var du ligger. Läs sedan vidare om vad som faktiskt fungerar för att gå ner i vikt – från kost och träning till medicinsk behandling.
Länkarna öppnas i en ny flik.